Länge har jag nu bollats hit och dit med mina problem med lederna, lungorna huden m.m. Vi har hållit på i perioder sen grundskolan med detta, men ingen har blivit klok på vad det är. Efter att min syster fick sin diagnos SLE så fick vi en värdefull ledtråd, så jag sökte mig också till reumatologen ihop om att kunna få svar på varför jag mår så dåligt och varför jag har dessa problem. Läkaren på vårdcentralen tyckte också det var en god idé att söka sig dit.
Sen dess har den första läkaren jag träffade på reumatologen i Lund tok ignorerat mig och verkar ha bestämt sig för att jag springer och känner efter bara för min syster fått en diagnos. Enhetschefen har struntat i mina krav på en ny läkare som min mor tillsist lyckades skaka fram ändå, genom att gå förbi henne. Enhetschefen var ju såklart snabb att försöka skydda sin rygg, på ett väldigt klumpigt vis därtill. Snacka om fel person på fel plats och position i organisationen.
Min läkare på vårdcentralen slutade så ingen där vet vad dem ska göra så ingen håller i mig där heller längre. Min nya läkare på reumatologen är nu borta, jag blev tillbaka bollad till den första. Han tycker nu att telefonkontakt om 3 mån kunde räcka, trots att hans efterträdare var mitt uppe i att ta massa prover och liknande för att komma till botten med vad jag har. Ingen kunde plocka upp luren och ringa mig för den delen heller. Jag fick jaga runt själv för att få reda på att jag hade bollat tillbaka till den första idioten. Jag tyckte väl att det var konstigt att ingen ringt mig angående provresultaten.
Ingen kollar mina blodvärden, men mitt mående tyder på anemi igen. Att man producerar för lite röda blodkroppar KAN INTE vara bra. Jag har ont som fan och exem överallt. Jag blir knäpp. Ingen skriver ut de mediciner till mig, som jag heller inte kan släppa för värken och lungorna. Då blir allt 3 gånger värre än nu. Jag har ingen att vända mig till. Har jag inte rätt till en läkare som tar mig på allvar?
Jag är ledsen, arg, frustrerad, orolig och vansinnigt besviken på vår svenska sjukvård. Mitt förtroende är i botten och jag tvivlar på att det någonsin blir bättre än så här. Jag är sjuk konstant och ingen tror mig. Jag skiter väl i vad för diagnos det är, kanske det inte är SLE, men jag vill vet vad det är. För en sak vet jag och det är att jag inte mår bra, jag är inte så frisk och pigg som man ska vara när man bara är 24 år.
Dem bollar och leker med mitt liv, min vardag och min livskvalié och deras beteende kan undanhålla mediciner som kanske hade gjort stor skillnad för mig. Hur kan de sova om nätterna!!! De borde skämmas.
En lite tröst för mig är att allt detta är bra erfarenheter för mig själv i mitt framtida arbete som socionom. Jag vet och förstår hur viktigt det är att bli lyssnad på first hand. Jag kommer inte behandla mina klienter såhär lättvindligt. Jag hoppas jag kan hålla detta som en stor påminnelse till mig själv. Alla förtjänar att tas på allvar när man söker hjälp för problem, oavsett vad problemet är.
Och reumatologen i Lund... släng er i väggen! Bak läxa hör ni. Tillbaka till skolbänken och fräscha upp era kunskaper om HSL, ni har nog missat hela poängen med den!!!! Glöm inte vilka ni arbetar för. Just det patienterna, och kanske skulle ni börja se dem mer som kunder, kanske hade ni då kunnat få igenom den attityd förändrings som ni såväl behöver.
Min läkare på vårdcentralen slutade så ingen där vet vad dem ska göra så ingen håller i mig där heller längre. Min nya läkare på reumatologen är nu borta, jag blev tillbaka bollad till den första. Han tycker nu att telefonkontakt om 3 mån kunde räcka, trots att hans efterträdare var mitt uppe i att ta massa prover och liknande för att komma till botten med vad jag har. Ingen kunde plocka upp luren och ringa mig för den delen heller. Jag fick jaga runt själv för att få reda på att jag hade bollat tillbaka till den första idioten. Jag tyckte väl att det var konstigt att ingen ringt mig angående provresultaten.
Ingen kollar mina blodvärden, men mitt mående tyder på anemi igen. Att man producerar för lite röda blodkroppar KAN INTE vara bra. Jag har ont som fan och exem överallt. Jag blir knäpp. Ingen skriver ut de mediciner till mig, som jag heller inte kan släppa för värken och lungorna. Då blir allt 3 gånger värre än nu. Jag har ingen att vända mig till. Har jag inte rätt till en läkare som tar mig på allvar?
Jag är ledsen, arg, frustrerad, orolig och vansinnigt besviken på vår svenska sjukvård. Mitt förtroende är i botten och jag tvivlar på att det någonsin blir bättre än så här. Jag är sjuk konstant och ingen tror mig. Jag skiter väl i vad för diagnos det är, kanske det inte är SLE, men jag vill vet vad det är. För en sak vet jag och det är att jag inte mår bra, jag är inte så frisk och pigg som man ska vara när man bara är 24 år.
Dem bollar och leker med mitt liv, min vardag och min livskvalié och deras beteende kan undanhålla mediciner som kanske hade gjort stor skillnad för mig. Hur kan de sova om nätterna!!! De borde skämmas.
En lite tröst för mig är att allt detta är bra erfarenheter för mig själv i mitt framtida arbete som socionom. Jag vet och förstår hur viktigt det är att bli lyssnad på first hand. Jag kommer inte behandla mina klienter såhär lättvindligt. Jag hoppas jag kan hålla detta som en stor påminnelse till mig själv. Alla förtjänar att tas på allvar när man söker hjälp för problem, oavsett vad problemet är.
Och reumatologen i Lund... släng er i väggen! Bak läxa hör ni. Tillbaka till skolbänken och fräscha upp era kunskaper om HSL, ni har nog missat hela poängen med den!!!! Glöm inte vilka ni arbetar för. Just det patienterna, och kanske skulle ni börja se dem mer som kunder, kanske hade ni då kunnat få igenom den attityd förändrings som ni såväl behöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar